VALDA DIKTER
AV
JOHAN LUDVIG RUNEBERG
I elektronisk utgåva av Lars Aronsson genom
P r o j e k t R u n e b e r g
This text was published by Project Runeberg. This electronic text was
published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to
copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any
purpose (for free or for money).
Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in
Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish,
Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and
Livonian) and their dialects.
Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at
Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many
countries have contributed their voluntary work.
PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
initiative to create and collect free electronic editions of classic
Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
Questions Dial international +46-13-126498
Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden
Valda dikter
0/01 Majsång (Sköna maj, välkommen)
Sköna maj, välkommen
till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen,
våra lekars vän!
Känslans gudaflamma
väcktes vid din ljusning;
jord och skyar stamma
kärlek och förtjusning;
sorgen flyr för våren,
glädje ler ur tåren,
morgonrodnad ur bekymrens moln.
Blomman låg förkolnad
under frost och snö;
höstens bleka vålnad,
gick hon nöjd att dö.
Vintern, härjarns like,
som föröder nejden
och i skövlat rike
tronar efter fejden,
satt med isad glaven
segrande på graven,
dyster själv och mörk och kall som den.
Inga strålar sänktes
på vår morgon ner,
ingen daggtår skänktes
nordens afton mer,
tills, av svaner dragen,
maj med blomsterhatten
göt sitt guld i dagen,
purpurklädde natten,
vinterns spira bräckte
och ur lossat häkte
kallade den väna Flora fram.
Nu ur lundens sköte
och ur blommans knopp
stiga dig till möte
glada offer opp.
Blott ditt lov de susa,
dessa rosenhäckar,
till din ära brusa
våra silverbäckar,
och med tacksam tunga
tusen fåglar sjunga
liksom vi: Välkommen, sköna maj!
0/02 Flyttfåglarna
I flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen:
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå:
de hitta ändå.
De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötte förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.
De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarna, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.
Du flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du trogna
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå.
0/03 Svanen
Från molnens purpurstänkta rand
sjönk svanen, lugn och säll,
och satte sig vid älvens strand
och sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är,
hur dagen glömmer, natten lång,
att gå till vila där;
hur skuggan där är djup och rik
inunder björk och al,
hur guldbestrålad varje vik
och varje bölja sval;
hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är
att äga där en vän,
hur troheten är hemfödd där
och längtar dit igen!
Så ljöd från våg till våg hans röst,
hans enkla lovsång då,
och snar han smög mot makans bröst
och tycktes kväda så:
Vad mer, om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.
0/04 Bondgossen
Jag huggit, tills min kraft förgått,
och hugger om igen,
och yxans stål är vasst och gott,
men furan står dock än.
Min arm var en gång tung och stark;
nu är den mer ej så,
se'n vintern om jag ätit bark
och druckit vatten på.
I fall min tjänst jag bytte om
och bättre för mig såg,
jag kanske till en herre kom,
som hade bröd av råg.
Kanske i närmsta stad jag fann
en lön för tro och flit. --
Jag tänker ofta så och kan
dock icke längta dit.
Står fjället där med lövprydd topp
och ser i sjön sin bild?
Går solen där så härligt opp,
och går den ner så mild?
Finns där en dal, som blomdoft strör,
en mo, som tallar bär?
Och hon, vars vallhorn nu jag hör,
skall hon väl finnas där?
Förbi far molnet utan skygd,
till vindens tidsfördriv; --
och utan vän och fosterbygd
vad är ett mänskoliv?
Kanske att Gud hör folkets röst
och lindrar landets nöd;
kanske en bättre skörd i höst
oss ger ett bättre bröd!
0/05 Morgonen
Solen några purpurdroppar
re'n på österns skyar stänkt,
och på dess buskar, blad och knoppar
daggens pärleskur sig sänkt.
Skogens alla fåglar svinga
jublande från topp till topp,
tusen glädjeljud förklinga,
tusen stämmas åter opp.
Fjärden krusas, böljan randas,
lunden rörs av fläkt på fläkt,
liv och blomsterdofter blandas
i var enda andedräkt.
Ängel från det fjärran höga,
varje väsens blida vän,
gryning, har ett mulnat öga
mött din ljusa anblick än?
Skingrad är bekymrens dimma,
tankens dystra moln förgått
dagen i sin barndomstimma
älskar barndomskänslor blott.
Ingen lider, ingen saknar,
allt är glädje, frid och hopp,
Med naturens morgon vaknar
varje hjärtas morgon opp.
0/06 Kyssen
Jag kysser dig och ledsnar ej,
och skall jag nån'sin ledsna? Nej!
Nu, goda flicka, svara mig,
vad sällhet kyssen skänker dig!
Du älskar den så väl som jag:
nu säg, vad utgör dess behag?
Jag frågar nu, jag frågte nyss
och får till svar blott kyss på kyss.
Om i min läpp man honung gömt,
du kysste den ej mera ömt;
om galla vore stänkt därpå,
du kysste lika ömt ändå.
Se till, vad förebär du väl,
om någon frågar efter skäl,
om någon oblygt kommer nu
och frågar: Varför kysses du?
Och folket dömer strängt, min vän,
vad skall det säga då om den,
som annat ej än kyssa gör
och själv ej en gång vet varför?
För min del jag ej hittat på,
vad gott i kyssen finnas må;
men jag vill dö, om jag en stund
skall stängas från din purpurmun.
0/07 Vem styrde hit din väg?
Långt bortom fjärdens våg,
långt bortom fjällets topp
du ensam dagen såg
och växte ensam opp.
Jag saknade ej dig,
jag sökte ej din stråt,
jag visste ej en stig,
som skulle lett ditåt.
Jag kände ej din far,
jag kände ej din mor,
jag såg ej, var du var,
jag såg ej vart du for.
Liksom den bäck, där rann,
för den, som rinner här,
vi voro för varann,
så länge du var där;
två plantor, mellan dem
en äng i blomning står;
två fåglar, som fått hem
i skilda lundars snår.
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?
0/08 Vårvisa
De komma, de komma,
de vingade skaror, som flytt,
till lundar, som blomma,
till sjöar, som ljummas på nytt.
Där stormarna ilat,
hörs sången melodisk och ljuv,
där drivan har vilat,
bor glädjen och skönheten nu.
Blott kärleken fäster
en flykting från skyarnas rand,
och himmelens gäster
besöka blott leende land.
Mitt hjärta skall blomma,
min känsla skall ljummas på nytt;
kanhända de komma,
de vingade änglar, som flytt.
0/09 Den hemkommande
Ensliga sken,
flamma, som stjärnornas ren,
ljus från mitt fädernehärd,
tindrar i natten du än?
Glada, förtroliga värld,
väntar du vandrarn igen?
Dagen är all,
mörk är min bana och kall,
dyster i skogarna här
vintern, den isiga, rår;
ljus, där du tindrar, o där
finner jag kärlek och vår.
Skynda din gång,
lycklige! Kanske en gång
kommer du åter och ser
stum mot ditt fädernetjäll;
ljus är din hydda ej mer,
kulen och ödslig din kväll.
0/10 Mitt liv
Strid på brädden av en grav,
segling på ett vredgat hav,
strävan på en stiglös stig,
o mitt liv, jag nämner dig.
Längtan fyllde seglarns håg,
havet för hans öga låg:
»O, där bortom purpurskyn
vill jag se en högre syn,
vill jag nå en bättre strand,
ljusets, fridens, glädjens land.» --
Seglet svällde, hoppet log,
mot det vida skeppet drog.
Strid på brädden av en grav,
segling på ett vredgat hav,
strävan på en stiglös stig,
o mitt liv, jag nämner dig.
Var är hamnen, lugn och klar,
hjärtats frid från forna dar?
Var är hoppets guldkust gömd,
aldrig nådd och aldrig glömd?
Vågen seglarns kosa stör,
stormar vina ovanför;
ack, ännu står purpurskyn
lika fjärran för hans syn!
0/11 Tanken
Tanke, se, hur fågeln svingar
under molnet lätt och fri;
även du har dina vingar
och din rymd att flyga i.
Klaga ej, att du vid gruset
som en fånge binds ännu;
lätt som fågeln, snabb som ljuset,
mer än båda fri är du.
Är det glatt på jorden, vila
bland dess fröjder glad också;
är det sorgligt, ila, ila
bort till högre världar då!
0/12 Målaren
Du önskat dig ett rum i mina sånger,
du bett mig, goda flicka, tusen gånger,
med diktens färger någon ledig dag
försöka teckna dina anletsdrag.
Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;
välj du en stund blott och försök att vara
till min, till skick, till lynne och gestalt,
som jag som konstnär nu förordnar allt.
Skön skall du vara: skönheten allena
är värd att sig med konstens själ förena,
men skön är flickan, då hon gläds och ler; --
bliv därför glad, då du mig komma ser!
Öm skall du vara: skönheten är mycket,
men hjärtat ensamt ger det goda tycket; --
fäst därför ständigt, blott för tyckets skull,
på mig en blick, av eld och kärlek full!
Och godhet, godhet måste tavlan röja,
en lust att skänka, trösta och förnöja; --
glöm därför ej att varje ledig stund
till kyssar räcka fram din purpurmun!
Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!
Dock lite partiskt bör ock målarn måla, --
och därför säg, var gång jag penseln för,
att du för evigt, evigt mig tillhör!
0/13 Fåfäng önskan
Otaliga vågor vandra
på havets glänsande ban.
O, vore jag bland de andra
en bölja i ocean,
så liknöjd djupt i mitt sinne,
så sorglöst kylig och klar,
så utan ett enda minne
från flydda, sällare dar!
Dock, skulle en våg jag vara,
den samme jag vore väl då.
Här går jag ju bland en skara
av svala vågor också.
De skämta med fröjd och med smärta,
på lek de tåras och le,
blott jag har mitt brinnande hjärta:
o, vore jag utan som de!
0/14 I en ung flickas minnesbok
Varm på fästet lyste vårens sol,
över fälten dagg och fjärlar blänkte,
och på ängen stod en ung viol.
Vet du, vad den täcka blomman tänkte?
Jo, hon tänkte: O, hur ljuvt att här
leva, tjusa, hoppas, le och njuta!
Du, som mig i ljus och färger klär,
låt min blomning aldrig, aldrig sluta!
Så hon bad. Var det en fåfäng bön?
Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?
Bad hon om att vara ung och skön
till sin kind blott eller till sitt hjärta?
Bed som blomman, blomma du jämväl!
Liv och tjusning älskar livets ängel.
Bed som hon, men för din blomstersjäl,
ty förgänglig är din blomsterstängel!
0/15/1. Idyll och epigram
Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röda händer. -- Modern sade:
»Varav rodna dina händer, flicka?»
Flickan sade: »Jag har plockat rosor
och på törnen stungit mina händer.»
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. -- Modern sade:
»Varav rodna dina läppar, flicka?»
Flickan sade: »Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar.»
Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. -- Modern sade:
»Varav blekna dina kinder, flicka?»
Flickan sade: »Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro.»
0/15/02 2. Först gå bäckens första bubblor sönder
Först gå bäckens första bubblor sönder,
först försvinna vårens första blommor;
men din första kärlek, unga hjärta,
överlever länge varje annan.
0/15/03 3. Om sin lycka talade en fästman
Om sin lycka talade en fästman:
»Nästa söndag lyses sista gången,
nästa måndag skall mitt bröllop firas,
nästa torsdag för jag hem min fästmö.»
Söndag kom, -- det lystes sista gången,
måndag kom, -- och firat blev hans bröllop,
torsdag kom, -- och hemkom-öl blev hållet,
men ett hemkom-öl med sorg och tårar,
ty till gravens hem han förde bruden.
0/15/04 4. Gossen hann till femton år
Gossen hann till femton år -- och trodde
ej ännu, att kärlek fanns i världen,
och han levde fem år till -- och trodde
ej ändå, att kärlek fanns i världen.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
som på några timmar honom lärde,
vad han under tjugu år ej fattat.
0/15/05 5. Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster
Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster;
till den ena bär hon vatten ständigt,
men den andra torkar bort i krukan.
Varför vårdas en och glöms den andra?
Ty hon fick dem ej av en och samma,
men den ena av sin unge älskling
och den andra av sin man, den gamle.
0/15/06 6. När den sköna maj med sippor kommit
När den sköna maj med sippor kommit,
kransa tärnor sina bruna lockar,
skyndande till ringdans kring sin majstång.
Under dansen äro alla glada:
glad är den, som bär ett vackert smycke,
glad är den, vars blomsterkrans är lyckad,
glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, vem gladast är av alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.
0/15/07 7. Tvenne popplar susa över graven
Tvenne popplar susa över graven,
där en trogen ynglings aska gömmes,
satta fordom av hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
som hon fostrat med en annan make,
jaga fjärilar och plocka blommor.
0/15/08 8. Mellan friska blomster genom lunden
Mellan friska blomster genom lunden,
gick den ena goda flickan helt allena,
och hon bröt en nyfödd ros och sade:
»Sköna blomma, om du vingar ägde,
skulle jag dig sända till min älskling,
se'n jag fästat tvenne lätta budskap,
ett vid högra vingen, ett vid vänstra,
ena: att han dig dock skulle kyssa,
och det andra: sända dig tillbaka.»
0/15/09 9. I sin fästmans armar grät en flicka
I sin fästmans armar grät en flicka
och beklagade sitt hårda öde:
»Under sista natten, gode yngling,
brann min hydda, brunno mina hjordar,
allt, ack, allt, vad jag i världen ägde.»
Gossen gladdes i sin själ och tänkte:
»Har den trogna flickans hydda brunnit,
dubbelt skall hon då min hydda älska;
hava hennes många hjordar brunnit,
dubbelt skall hon fägnas då av mina;
har hon mistat allt i världen,
dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar.»
0/15/10 10. Tvenne finkar byggde bo i parken
Tvenne finkar byggde bo i parken.
Under våren sjöng beständigt hanen,
under sommarn började han tystna,
och om hösten tigern han alldeles.
Varför? -- Ty så länge våren räckte,
tänkte han på maka blott och kärlek;
men med sommarn nalkades bekymmer
om hans bo och om hans späda ungar,
och med hösten kommo kulna dagar
och en längtan blott att flytta hädan.
0/15/11 11. Fjärilar, I vårens barn
Fjärilar, I vårens barn,
leende blommor, I,
buskar och gröna trän,
vissnen, o vissnen snart!
Bilder av ungdomen,
bilder av kärleken,
vissnen, o vissnen snart!
Såld åt den gamles famn,
får jag ej älska er.
0/15/12 12. Våren flyktar hastigt
»Våren flyktar hastigt,
hastigare sommarn,
hösten dröjer länge,
vintern ännu längre.
Snart, I sköna kinder,
skolen I förvissna
och ej knoppas mera.»
Gossen svarte åter:
»Än i höstens dagar
glädja vårens minnen,
än i vinterns dagar
räcka sommarns skördar.
Fritt må våren flykta,
fritt må kinden vissna,
låt oss nu blott älska,
låt oss nu blott kyssas!»
0/15/13 13. Lutad mot gärdet stod gossen
Lutad mot gärdet stod
gossen vid flickans arm,
såg över slagen äng:
»Sommarens tid har flytt,
blommorna vissnat re'n;
skön är din kind likväl,
rosor och liljor där
blomstra som förr ännu.»
Våren kom åter; då
stod han allena där!
Flickan var borta, -- låg
vissnad i jordens famn;
ängen var grön igen,
leende, blomsterrik.
0/15/00 Överskrifter till ännu ej medtagna dikter
+0/15/15 15. Ack, natur
+0/15/16 16. Trenne råd gav modern åt sin dotter
+0/15/17 17. Flickan knyter i Johanne-natten
+0/15/18 18. Till en källa talte gossen vredgad
+0/15/19 19. Dottern sade till sin gamla moder
+0/15/20 20. Edvard talade till morgonstjärnan
+0/15/21 21. Gossen sade till sin flicka
+0/15/22 22. Till en bondes koja kom en krigsman
+0/15/23 23. Vid en flickas fönster stod en gosse
+0/15/24 24. Under strandens granar lekte gossen
0/15/25 25. Högt bland Saarijärvis moar
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fam bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, ohc drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
0/15/25a Överskrifter till ännu ej medtagna dikter
+0/15/27 27. Stor var tavastländarn Ojan Paavo
0/16 De fångna
På den röda älvens botten
fiskade en gosse pärlor,
fann en pärla, blå som himlen
och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
och hon bad en bön och sade:
»Offra upp din pärla, gosse,
bryt mitt fängsel, låt mig fara,
och en tacksam blick i stället
vill jag för min frihet skänka.»
»Nej, vid Gud, min goda flicka,
pärlan är för mycket dyrbar,
bär blott stilla du din boja,
mången bar en vida värre.»
Flickan bräckte sakta skalet;
morgonrodnan lik i fägring,
sköt hon upp vid gossens sida,
gyllne lockar skylde pannan,
rosens hy på kinden glödde. --
Stum, i hennes skönhet fången,
stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timmen slagit,
bad han tyst en bön och sade:
»Offra upp din skönhet, flicka,
bryt mitt fängsel, låt mig fara,
och en tacksam tår i stället
vill jag för min frihet skänka.»
»Nej, vid Gud, du gode gosse,
pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
mången bar en vida värre.»
0/17 Flickans årstider
Flickan gick en vintermorgon
i den rimfrostströdda lunden,
såg en vissnad ros och talte:
»Sörj ej, sörj ej, arma blomma,
att din sköna tid förflutit!
Du har levat, du har njutit,
du har ägt din vår och glädje,
innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
har på en gång vår och vinter,
gossens öga är dess vårdag,
och min moders är dess vinter.»
0/18 Likhet
Hur många vågor bo på fjärden,
hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly -- och dröja kvar dock,
de tyckas dö -- och födas åter,
så skilda -- och ändå så lika,
så många -- och ändå de samma! --
Ur samma sjö, av samma vindar
de höjas alla,
ur samma bröst de höjas alla
av samma kärlek.
0/19 Fågeln
Öppet är min flickas fönster;
vore jag en okänd fågel,
in till henne strax jag flöge.
Mig i bur hon skulle sätta,
fylla glaset där med vatten,
fylla lådan där med hampfrö.
Men jag ville säga henne:
»Flicka, bort med frö och vatten!
Vet, din lilla muntra fågel
dricker endast ömma tårar,
lever blott av smek och kyssar.»
0/20 Den första kyssen
På silvermolnets kant satt aftonstjärnan,
från lundens skymning frågte henne tärnan:
»Säg, aftonstjärna, vad i himlen tänkes,
när första kyssen åt en älskling skänkes?»
Och himlens blyga dotter hördes svara:
»På jorden blickar ljusets änglaskara
och ser sin egen sällhet speglad åter;
blott döden vänder ögat bort -- och gråter.»
0/21 Flyg ej undan!
Vill du veta, skälmska flicka,
hur om hösten vakor fångas?
Jag skall vara fågelfängarn,
du skall låtsas vara vaka.
Märk, hur fågelfängarn talar:
»Flyg, ej undan, sköna vaka,
sitt på klasen trygg och stilla,
snaran gör dig ingen skada,
snaran vill din hals blott smeka!»
Ha, din skalk, du lät dig fånga;
kyss mig nu, så skall du slippa!
0/22 Kyssens hopp
Där jag satt i drömmar vid en källa,
hörde jag en kyss på mina läppar
sakta tala till en annan detta:
»Se, hon kommer, se, den blyga flickan
kommer redan; inom några stunder
sitter jag på hennes rosenläppar,
och hon bär mig troget hela dagen,
näns ej smaka på ett enda smultron,
att ej blanda mig med smultronsaften,
näns ej dricka ur den klara källan,
att ej krossa mig mot glasets bräddar,
näns ej viska ens ett ord om kärlek,
att ej fläkta mig från rosenläppen.»
0/23 Kärleken
Bannande sin dotter, talte modern:
»Flicka, jag för kärleken dig varnat,
och jag finner, att jag varnat fåfängt».
Dottern sade: »Var ej oblid, moder!
Stängde jag mig in, att undfly honom,
flög han med vart solgrand in i rummet;
gick jag åter ut och rymde undan,
hörde jag hans suck i varje vindfläkt;
slöt jag både ögon till och öron,
sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta.»
0/24 Skillnaden
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen,
såg en munter sparv från fönsterkarmen,
pickade på rutan lätt och sad':
»Gosse, varför sörja där? Var glad!
Med ett frö, som våren röjt på vallen,
med en droppe regn, ur drivan fallen,
och en ton av kärlek från min brud
är jag rik och nöjd och säll som Gud!» --
»Arma sparv, men har jag vingar, svara,
att som du från jord till himmel fara?
Har som du jag för min kärlek ljud,
och, av allt det värsta, -- har jag brud?»
0/25 Drömmen
Tröttad lade jag mig ned på bädden,
att i sömnen glömma sorg och saknad;
men en dröm sig smög till huvudgärden,
viskande uti mitt öra detta:
»Vakna, hon är här, den sköna flickan,
blicka upp, att hennes kyss emotta!»
Och jag slår med glädje upp mitt öga.
Var är drömmen? Som en rök försvunnen.
Var är flickan? Bortom land och sjöar.
Var är kyssen? Ack, blott i min längtan!
0/26 Blomsterhandlaren
Fyraårig satt vid stranden
med sin äldsta syster gossen,
skar av flarn ett skepp med segel,
lastade med blommor skeppet,
värvde myror till besättning
och till myrkaptenen sade:
»Segla nu, du käcke sjöman,
segla nu och kom tillbaka!
Sälj min last på andra stranden
än för guld och än för pärlor,
än för andra granna lekverk!»
Systern strök hans ljusa lockar,
drog en suck och talte detta:
»Fyraårig nu, du säljer
strandens menlöst täcka blommor.
En gång tjugufyraårig,
tör du sälja trogna hjärtan
än för guld och än för pärlor,
än för andra granna lekverk.»
0/27 Sorg och glädje
Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena,
än den andra ensam.
Se'n den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.
0/28a Överskrifter till ännu ej medtagna dikter
+0/29 Sommarnatten
+0/30 Den förändrade
+0/31 Den långa dagen
+0/32 Behagen
+0/33 Den lättböjde
+0/34 Den enda stunden
+0/35 Tre och tre
+0/36 Norden
+0/37 Den sällsynta fågeln
+0/38 Löjet
+0/39 Eros' förvandling
+0/40 Är så arm du, som man säger!
+0/41 Första natten (Ur Svartsjukans nätter)
+0/42 Graven i Perrho
+0/43 Zigenaren
+0/44 Julkvällen
1/ Legender
Kyrkan
Hårda skiften, bistra prövningstider
bragt från eget hemman, gods och välstånd
djupt i nöd och armod bonden Onni.
Åren härjat sist, vad ödet skonat.
Fem och sjutti vintrar täckt hans huvud
med en snö, som ingen sommar smälter.
Ett blott ägde han av allt, vad fordom
gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
på den Gud, som medgång sänt och motgång,
och han bodde nu, till dörrn förvisad,
gömd, förbisedd, på en annans hemman,
av sin sockens mildhet underhållen.
Men midsommardagen grydde, folket
vaknade i stugan, äldre, yngre,
klädde sig i högtidsdräkter, alla
ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle väcktes samma längtan,
och han gick till värden fram och talte:
»Låt mig följa dig i dag till kyrkan,
käre broder! Våren ut jag suttit,
full av krämpor, i mitt hörn vid muren
och ej hört Guds ord på halva året.»
Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
låg en vitgrå dimma än däröver,
och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
»Vill du själv försöka hitta vägen»,
sade han, »med båt far ingen annan;
men till fots är färden lång kring viken
och för dig finns nu ej häst i gården.»
När den gamle hört det hårda ordet,
gick han tyst till stranden, löste båten
och begynte ro i gråa dimman.
»Den, som leder fiskens stråt i havet,
fågelns stråt i luften, att de komma
dit hans lag dem kallar, han skall foga,
att ock jag i dag hans kyrka finner.»
Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
såg den gamle, från sin kosa vilsnad,
och hans kraft begynte svika; tyngre
kändes rodden re'n och handen domnad.
När i morgonlugnet över fjärden
första gångens ringning ljöd och klangen
hann hans öra, var den dov och mattad,
och han fann sig långt från kyrkan, längre,
än när först han lade ut från hemmet.
Och det ringdes andra, tredje gången,
och från fjärran än blott kommo ljuden.
Och mot höjden hov den gamle ögat,
såg mot gråa skyn som med en fråga,
utan kraft och råd och hopp och bana.
Men i samma stund i sakta skridning
stötte båten mot en häll, och dunkelt
ovan hällen skymtade ur töcknet
fram en strand och bjöd den gamle vila.
Upp han steg på stranden, såg omkring sig
kände stället, kände ön i träsket,
där som ung han landat tusen gånger,
och han satte sig på kala berget
tankfullt ned, och mörker rådde, mulen
var hans själ, och mulen jord och himmel.
Men det ringde samman. -- Var i högre
makters vård den gamle? -- När han hopplös
nu mot fästet höjde ögat, syntes
klar en blågrå rand emellan molnen,
ljusets förebud. I kyrkan skulle
sången börjas; på den öde holmen
drog ock nu den första vindfläkt andan
mellan löven, och den första lärkan
flög, av dagern väckt, mot skyn. Försvunnen
var naturens dvala snart. På toner
följde toner nu, och nya stämmor
vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden
kring den gamle, och han själv, av sångens
glädje gripen, glömde nöd och sorger
och föll in med ord. Den sköna psalmen,
sommarns psalm, »Den blomstertid nu kommer»,
ljöd i stilla darrning från hans läppar.
Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
som han sjöng om, var av inga murar
utom honom stängd. Dess örtesängar
växte för hans fot, dess fågelsånger
hörde han; och Kristus, som han nämnde
Sarons blomster, gröna dalens lilja,
kom som blomster och som lilja, värmde,
som han bad, i varje fläkt hans sinne.
När han slutat psalmen, hade höjden
klarnat redan, blott kring lägre rymder
låg ett töcken än. Då steg ur österns
molnbädd solen upp och göt en strålflod
över landets, över vattnets dimma.
Tystare blev rymden, luftens skaror
sökte vila, varje väsen tycktes
vilja endast skåda nu, ej sjunga;
och den gamle följde med sitt öga,
stum av andakt, ljusets väg. -- Vad dunkelt
syntes nyss, var nästa stund förklarat.
Udde efter udde dök ur dimman,
ö vid ö stod fram; en värld av fägring
växte sakta upp ur skuggans tomhet,
tog begränsning, färger, glans.
Förliden
länge se'n var morgonstunden redan,
när, men klarnad blick, med molnfri panna,
rörd och tacksam, från sin plats den gamle
reste sig och gick till jullen åter.
Men han såg till avsked än tillbaka
upp mot stranden. »Nu, Guds frid med eder»,
så han hördes säga, »fåglar alla,
unga bröder, systrar, Guds församling,
som med mig i dag i samma kyrka
honom prisat och hans ära sjungit.
Och hav tack, du tolk av himlens läror,
klara sol, som nu för oss predikat,
böjt vårt hjärta att hans godhet känna
och lagt ut hans verk för våra ögon!»
1/02 Bönen
En gång, när i fromma, glada samtal
vid sitt middagsbord den gamle Luther
satt som vanligt bland förtrogna vänner,
talte en av dessa så med klagan:
»Svår och ond att leva i är världen,
full av vansklig id och jordisk omsorg;
intet under därför, att så mången
sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Även mig de plåga, dessa oljud
av en outtröttlig världslig strävan.
I mitt grannskap, bultas, smids och hamras
oupphörligt hela dagen genom,
och hur tidigt än jag vaknar, störa
dån och hammarslag min morgonandakt.»
Luther log och sade: »Varför störas?
Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge.
Hör min fromme granne, hur han redan
hunnit stiga upp och börja bönen';
ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig
åter dag och krafter att arbeta',
och med hurtigt mod begynner smidet,
är hans trötta flämtning för vår Herre
icke mindre kär än dina suckar,
och på himlens portar slår hans slägga
kanske starkare än dina böner.»
2 Ur Fänrik Ståls sägner
Följande sånger ur Fänrik Ståls sägner ingår i förlagan till denna
diktsamling. Eftersom hela Fänrik Ståls sägner redan har givits ut
elektroniskt genom Projekt Runeberg, har de inte tagits med här.
Vårt land
Molnets broder
Löjtnant Zidén
Torpflickan
Sven Dufva
Sandels
De två dragonerna
Döbeln vid Jutas
Soldatgossen
Björneborgarnas marsch
Lotta Svärd
Den femte juli
Munter
Trosskusken
Landshövdingen
Sveaborg
3/ Psalmer
Den 19:de konung Davids psalm
Himlars rymd sin konung ärar,
himlars härar
prisa den, dem väsen gett;
fästet skaparns namn förkunnar,
stjärnemunnar
sjunga utan vila det.
Dagen spegla vill för dagen
anletsdragen
av den sol, som evig är;
matt, som var, åt natt, som bliver,
budskap giver,
att den Högste spiran bär.
Var ett språk förnims och höres,
tunga röres,
var ett ord kan talas här,
var en suck, ett ljud kan höjas,
stämma böjas,
allt om Herran vittne bär.
Allting skapat lyder Herran,
när och fjärran,
i hans vilja röres allt.
Skåda dagens kongungs bana,
se och spana,
går han ej, som Gud befallt?
Som en brudgum fram han träder,
ler och gläder,
tröttnar och till vila går;
nästa dag han syns med samma
väg och flamma
som för tusen, tusen år.
Vill du livets visdom finna,
vill du vinna
för ditt hjärta frid och tröst,
lyft mot Herran i det höga
upp ditt öga,
se hans verk och hör hans röst!
Herrans lagar rubbas icke;
vart vi blicka,
se vi, hur de fasta stå.
Herrans vittnesbörd ock lika
kan ej svika;
vis är den, som bor därpå.
Herrans bud, de äro klara,
uppenbara
och upplysa ögonen;
Herrans fruktan hjärtan renar,
ädelstenar
smycka mänskan ej som den.
Herre, se doch oss, de svaga!
Lustar jaga,
synden för oss på sin stråt.
Ho förstår, hur titt han bryter,
håg förbyter?
Fräls oss, Herre, och förlåt!
Ära Gud i höjden;
friden, fröjden,
saligheten vare hans!
Han skall oket sönderkrossa,
oss förlossa,
som om ingen synd mer fanns.
3/02 Fosterlandet
Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!
Här se vi, vad oss mest är värt,
allt vad vi skatta dyrt och kärt;
ej fjärran finns en bygd, ej när,
som är för oss, vad denna är.
Här hava våra fäder bott,
arbetat, kämpat, hoppats trott;
här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.
Här skola våra barn också
en gång på våra stigar gå,
ha det, vi haft, se det, vi sett,
och be till Herren, som vi bett.
Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand;
sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård!
Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred!
Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd!
Du hulpit det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp;
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut!
Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord;
giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!